Nu börjar det hända saker igen....Efter den stora besvikelsen när jag senast var på jobbintervju och så kopiöst gjorde bort mig. Efter det har det varit ganska tyst. Jag har skickat in ett antal ansökningar men inte känt 100 för alla och även insett att vissa inte riktigt passat mig..... Men så har det kommit in ett och annat guldkorn. Där jag känt att detta skulle jag gärna lägga min själ och hjärta i:)
För så fungerar jag.....När jag har ett jobb, så ger jag allt........
Nu gäller det ju bara att övertyga ända fram till mål.
Lyckliga jag ska nu få extra hjälp. Min fantastiske kontakt på TRR har beslutat att jag är berättigad till extra coaching:)
Så i dag ska jag på ett möte med ett proffs. Hon ska hjälpa mig att hitta vad som gör att jag faller på mållinjen och förhoppningsvis få mig att våga tro tillräckligt på mig själv att jag vid nästa intervju går ända i mål.
Tre möten med henne ska jag få och sedan jäklar blir jag farlig;)
Alla ska veta att det är inte lätt det där med anställnings intervjuer.
Dels ska man vara sig själv.
Men man ska inte stinka vitlök, rapa, fisa eller peta sig i näsan.( Tänk om det är det jag gör? Helt omedvetet alltså;)) Dels ska man passa in i en mall som är förutbestämd och som man inte vet något om.
Nu kommer jag inte att hinna med alla tre möten med coachen före nästa intervju. För igår blev jag kallad till en redan på Måndag:)
Sedan har jag en helt fantastisk coach här hemma också. Jag tittar på högen av gamla prestationer och försöker peppa mig själv till att jag kommer att klara av loppet på Lördag.
I nästa stund tänker jag att det är klart att jag INTE kan springa över två mil.......Senast var tolv år sedan och jag är alltså både äldre och tyngre.......
Då förbannar jag mig själv att jag inte kan vara realistiskt och anmäla mig till ett vårrus i stället......
Men det är då min lilla coach på Nåtta år träder in.
Så här sa hon till mig igår : Sätt dig här mamma och blunda......Tänk dig nu att du närmar dig målet.....Känn hur du ökar och vet att du sprungit hela loppet.....Visst känns det skönt? Där ser du då kan du ju.
Var i hela friden har en liten Nåtta åring lärt sig det???
Du har en mycket klok dotter. Kram
SvaraRaderaMm jag vet:)
RaderaBarn ser oftast möjlighetena istället för hindren :) vi vuxna tappar ofta det på vägen (kallas tonår tror jag) hehe
SvaraRaderaGod jaktlycka på måndag