En skön känsla av lugn!

Sitter här och tänker på hur skönt det är när man inte känner något behov av att prestera....

Lät det där konstigt? Hmm ja det tycker jag nog att det gjorde.

Men jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag menar lite de här tillfällena när man inser att man duger som man är. Man kanske inte är bäst och man kanske inte kan göra bättre. Men man duger och man är nöjd....

Igår sprang Lilla B och jag Blodomloppet i Jönköping tillsammans. Från start till mål följdes vi åt och trots att vi tillbringat många timmar i skogen joggandes tillsammans. Så var detta nog ett av mitt livs lyckligaste ögonblick:)

Hon min älskade dotter(Snart 10år.) sprang sitt första 5 km lopp och jag fick vara med.......

Vid ca 2,5km sa hon till mig att jag kunde springa ifrån om jag ville. Ifall jag kände att jag ville få en "bra tid".
Det var nog då jag insåg att jag skiter väl fullständigt i tiden. Nej det viktiga var att få uppleva hennes glädje när vi tillsammans nådde målet.

Under många år älskade jag att springa och att försöka förbättra och spränga gränser.
Sedan hände något och jag tappade helt allt vad löpträning heter.
När jag efter några år försökte hitta tillbaks till "löpglädjen" var det som att den inte fanns.

Jag mer eller mindre tvingade mig ut och kände mig för det mesta missnöjd med resultatet.

Så nu sedan lillungen börjat intressera sig för träning har jag fått en nytändning och jag känner ständigt en lust efter nästa pass i skogen:)

Jag joggar sakta, riktigt sakta. Men jag gör det och jag kommer att fortsätta ställa upp i lopp så länge jag kan. För jag älskar det!!!

Utan minsta press att bli bättre.

Jag kommer att finnas där för henne. Hon som är i början av sin "sprinterkarriär" Stötta henne och berömma henne. Men aldrig någonsin kräva att hon ska springa om hon inte känner glädjen.
För nu känner hon en enorm glädje i sin träning och har inga som helst krav på sig själv att vara bäst.